DEN STORA VILAN


Gratiskonsert
Bragebacken, Slottskogen 2008
Göteborgs två hetaste band på den alternativa scenen är utan tvekan Den Stora Vilan och Uran GBG. Den Stora Vilan såg jag senast i somras då de genomförde något som närmast kan beskrivas som en ”Festen på Gärdet – happening”. Ett el-aggregat. Ett stort tält. Lite ölförsäljning. Grill för majskolvsgrillning. Instrument, stärkare och mängder av trasmattor. Tältet slogs upp på en avskild plats i Slottsskogen. Kulörta lyktor hängdes upp, därefter inväntades mörkrets ankomst. Spelningen varade länge, länge...
Efter denna oförglömliga afton hade jag givetvis stora förväntningar på kvällens ”svartklubbs spelning” (se närmare beskrivning längre ner). Den Stora Vilans egen version av Neil Youngs ”Vampire Blues”omdöpt till ”Vampyr”, var en ypperlig inledning. Tyvärr blev det ingen Grateful Dead-cover denna gång, men istället mängder av eget material. Det både hördes och kändes i hela kroppen att Den Stora Vilan kunde sin musikhistoria. Med avstamp i den amerikanska blues, country och sydstadsrocken gled bandet smärtfritt över till den svenska 70-scenen. De snuddade vid artrocken, touchade lite friforms jazz och formade sin egen lilla nisch. Det var flummigt. Psykedeliskt, jammigt och mycket bra.
Som jag tidigare nämnde har Den Stora Vilan två ben att stå på, ett amerikanskt och ett svenskt. I Slottsskogen var det USA som ”vann”, i går var det Sverige. Både stämningen och låtvalet andades politisk prog från tidigt 70-tal. Även om jag inte tror att texterna är speciellt politiska så fanns känslan där. Upproret låg i luften. Barrikaderna var byggda. Nu var det bara revolutionen som återstod. Spelningen var bra, även om jag nog föredrar den amerikanska sidan lite mer. Agonyzone •

"The music is clearly quite improvised and instrumental with a lot of cool moods and very psychedelic at times."


"DEN STORA VILAN är ett band som uppkommit vid horizonten av jordens krök. Solens ensliga gång ligger till grund för den värme som Vilan åtnjuter. När bandets medlemmar så fyller sina kroppar med denna substans tillkommer den harmoni av toner vi kallar musik."


MÖLLEVÅNGSFESTIVALEN 2010
Likt natten som står för dörren plockar konstscenen på uppmärksamhet igen, denna gången i skepnad av det psykadeliska 7-manna bandet Den Stora Vilan. Ett ord som psykadeliskt kan vara fyllt med så otroligt många intryck och det är med spänning åskådarplatsen intas.
Cirka 100 personer har vänt blickarna mot konstscenen när Den Stora Vilan vaknar upp. Vissa av bandets medlemmar bär minnen från den tid då den psykadeliska musiken var som störst, någon med långt stripigt hår och någon med färgglada kläder. När bandet inleder sin musikaliska resa lyssnar några intensivt, en del slumrar nästan in och andra pratar ostört som om de vore på en pub, vilket är den känslan som infinner sig om man ser till helheten. Vid första anblicken så får man en känsla av att bandet har ett arv från Lynyrd Skynyrd, men den känslan ersätts snabbt när bandet sätter gatan i gungning.
En abstrakt uppenbarelse infinner sig när man tittar upp på det hus som står närmast konstscenen och ser lägenheter lysas upp när Den Stora Vilan fortsätter ge publiken vad de vill ha. En ingrediens saknas dock för att 70-talet ska fångas in, nämligen personer som följer musikens svängningar på golvet framför bandet. Ju längre de håller på desto fler personer ansluter sig till den diggande skaran och när de slår an den sista tonen så är publiksiffran närmare 200.
Bandet säger att det är underbart att de har fått chansen att spela på festivalen. Det är det enda svar som kan fås utav bandet, innan de blir omsvärmade av människor som visar sin uppskattning över deras spelning.
Mikael Johansson Wordpress •

FAR OUT WEST
Sommaren 2007 hade den stora festivalen Way Out West premiär i Slottsskogen. För att den göteborgska publiken skulle ha ett vettigt gratis alternativ anordnade vi festivalen Far Out West vid observatoriet i en annan del av Slottskogen. Deltagande musikgrupper/ Konstnärer Schlarraffenland, Echodeck, Uran, Little Green, Isak Eldh, Orkestern, Den Stora Vilan, Eternal Space, Lava, Pistol Disco, Paul & Pepsi.

Influenser
Young, Träd Gräs och Stenar, Sunburned Hand of The Man, Howlin Rain, Ohm, Comets On Fire, Lightnin Bolt

DEN STORA VILAN Email
Vanlig post:
c/o Christian Dyresjö
Varholmsgatan 3
414 74 Göteborg

Hagabion Göteborg okt 2009

Akustisk sättning m Susanne Stenbäcken

– Jag ser det lite som en obruten utveckling. Från att man började lyssna på musik när man var liten, till nu. Det finns egentligen inga gränser där nånting började, säger Truls.

Spelning på Hagabion, Göteborg, uppe vid taket hänger ett knippe ballonger i olika färger. Det är söndagskväll. Ljuset är dunkelt och gästerna trängs bland gamla projektorer och vingliga stolar. Den Stora Vilan är sex pers på scen, ovanligt svagt belysta och musiken är mjukt akustiskt, amerikanskt och proggigt, Greatful dead och The Band. Det känns 70-tal. Det flyter fram, tunga trummor ersatta i denna akustiska sättning av inbjudna Susanne Stenbäcken på enbart virvelkagge, softa körer, eller suggesstivt som i The Rider som är en av de avslutande mäktiga långa låtarna. Bandet applåderas entusiastiskt in till ett extranummer.
Den Stora Vilan vill själv inte gå in så tydligt på sina referenser. Men visst finns de där – proggen har alla lyssnat på, men det var när de var runt sexton. Och den amerikanska musiken från samma tid är något de alla har gemensamt. – Jag ser det lite som en obruten utveckling. Från att man började lyssna på musik när man var liten, till nu. Det finns egentligen inga gränser där nånting började, säger Truls, gitarrist och en av tre sångare.
När hösten kommer är det klubbar och krogar som gäller. Men på sommaren är möjligheterna större. De letar upp en park eller torg, ställer upp sin utrustning med elaggregat och kör igång. – Vi har en jargong: ”Det är roligt att bära.” Det tar ju ofta mer tid än själva spelningen. Så vi har jobbat upp en attityd att vi spelar för att få bära, säger Stefan med ett leende. – Och polisen är ofta ganska med på att vi spelar utomhus, även om det är utan tillstånd. De kan åka förbi ibland och kolla så det inte är någon knarkorgie eller så, förklarar Richard.

Förmiddag i replokalen. Kaffe i små koppar från second-hand. Lokalen är ett virrvarr av prylar och ligger i nån slags gammal fabrikslokal i Sandarna i Göteborg. Men den ser mer ut som en lägenhet. Under nästan tio år har medlemmarna dragit hit möbler, affischer och böcker. Gitarristen och keyboardisten Edward bodde här under ett par år. Från ett snöre ovanför fönstret hänger en bild av Lenin i plåt och soffan i köket är nedsutten och sliten. Under en timmes tid kommer medlemmarna inramlande – alla med varsin vetelängd i en genomskinlig plastpåse. – Det är en insikt när man börjar närma sig trettio, att man kommer hålla på med musik, säger Edward. – Man börjar se vidden av vad man sysslar med. Det är det här jag kan. Och man vill ju hålla på med det man kan, lägger Richard till.
Bandet har funnits i runt två år, men de är en ihopslagning av två tidigare band som spelat mycket ihop. Några slutade och några ville börja om från början, och så föddes Den stora vilan. Namnet kan vara en bild av döden, eller något helt annat. De är inte helt klara med vad det betyder. – Jag hörde att nåt dagis har den lilla och den stora vilan, vid halv två nån gång, säger Thomas.
I det som varit lägenhetens vardagsrum är instrumenten uppriggade. Ölburkar står i hörn och på Stefans piano, äggkartonger i taket och golvet täcks av gamla vältrampade trasmattor. Just nu håller de på att spela in en skiva som de skall sätta live i lokalen. Det blir den första hela skivan. Truls röst skorrar lätt i virveltrumman. – Vi skyndar långsamt. Många är väldigt snabba med att ge ut en skiva. De gör de där stegen som vi aldrig lyckats ta, även om vi ju vill det, förklarar gitarristen Edward. – Vi har förverkligat saker som vi kanske inte tänker på så mycket. Utomhusspelandet till exempel – det är en sån sak. Vi börjar liksom se vidden av vad vi sysslar med.
Rasmus Lundgren •


I Göteborg finns ett band som åker runt, spelar, repar, flänger i sin nedgångna blekgrågula Volvo. Med stärkare, instrument, vissa övertagna progginstrument och bensindrivet elaggregat som dom kan sätta upp vid en spelning varsomhelst. Spelar, repar och skriver låtar i en ström, lever bara för sin musik, nyligen lagt spåren i sin replokal till sitt första album. I det sedvanliga industriområdet. Kungsten. Sen länge väntad. Och förväntad. Av många undrat varför inte förrän nu. Att det inte kommer en skiva med deras bra musik.


Som de är ett utpräglat live-band, gör musik i stunden, påverkas de av stämningen för stunden, publiken som bidrar otroligt mycket, är alla spelningar ganska olika till sitt framförande. Kanske till och med med kultstatus i väst, i Göteborg med omnejd, inte särskilt allmänt kända men med stor publik som följer dom runt, ofta på spontana gratisspelningar i parker, på gatan, men också på restauranger, syltor, klubbar, på mörka klubbar i natten, med enkelt folk, billiga tillställningar, folk med öra för kvalitè som förstår Den Stora Vilans skönhet. De byter instrument, de flesta körar, flesta sjunger lead, men växlar, tar in andra musiker, är mest elbaserade men nyligen växlande mellan el- och instrumentaliskt akustiskt. Alla dock älskande elbaserad amerikansk västkust60talsmusik, fortfarande basen i mycket av rocken även i dagens rockrockrock man hör överallt och i alla kanaler, lätt eller tungt. Tillbaka till rötterna. The roots.

Man ska höra dom när man anländer lite sent till en utomhuskonsert, en sång eller sax på avstånd. Närmare hör man alla i bandet i en kör som alla känner till, folk ropar, fyller i, sjunger med applåderar in.

Nu är ett kommande album i pipelinen OCH en websideintroduktion: Vilan har haft websida i tre år, men bara enbart med bild och inga länkar. Oåtkomligt. Ingen där. Alltså, upptill hittills, gå och lyssna, lyssna när de är där, när de spelar.

Thomas Asplund, webkreatören, illustratören, konstnären som fick uppdraget över ett ölbord på Andra Långgatan visste redan dagen efter hur första sidan skulle se ut. Ett uppsnappat groove från början av "Undrar hur jag själv ser ut" hamnade på sidan som en sorts fanfar till introduktion av Vilan. Hela sajten byggdes vidare på Vilan-groovs i korta eller långa loopar. Bilder, videoclips, hela låtar ligger också på sidorna. Sidorna som enligt beställningen också skulle vara av mindre antal.

Bandet har bara en ambition - att spela